Hyr in duktiga till din fest

Är du orolig att din fest kommer bli tråkig och att folk inte kommer att stanna länge? Oroa dig inte, det är något som alla oroar sig över. Det bästa är att det finns något som du kan göra åt saken. Du kan säkerställa att just din fest bli en succé genom att hyra in svenska sångare. Ja du hörde rätt! När du hyr in dessa sångare från ett eventbolag som Evenses kommer dom se till att din fest inte blir tråkig.

Varför svenska sångare?

Nu kanske du ställer dig frågan, varför svenska sångare? Varför inte sångare som sjunger på engelska? Jo för att det är något speciellt med att lyssna och dansa till sitt eget modersmål. På nåt sätt talar det svenska språket direkt till hjärtat.

Det är också en bra idé att ha en fest där musiken skiljer sig från den vanliga engelska musiken man hör överallt. Med rätt musik kommer du att sticka ut ur mängden och folk kommer att minnas dig som personen som presenterade riktig skön svensk musik för dem.

Fester med rätt musik är grymma

Om du vet vad dina gäster gillar att dansa till kan du se till att hitta artisterna som gör att just din fest blir årets bästa. Och som du vet finns det många olika teman du kan välja ifrån för att se till att gästerna kommer ihåg din fest under en lång tid framöver. När du väljer att gå på temat svenska sångare så ser du till att din fest blir unik och speciell.

Saker att tänka på när du planerar en fest

Det finns ett par saker du borde tänka på när du håller på att planera en fest. Det första du borde ta reda på är var du kan hitta de bästa svenska sångarna. Ta inte det första bästa bandet du hittar utan. Istället borde du överväga att använda eventbolag som Evenses som har ett helt sortiment med dom bästa sångarna till bra priser.

Det är många som säger att det bästa de gjort var att hyra artist till fest. Med rätt artister ser man till att alla i rummet njuter av festen!

Fjärilar som dansar

När författaren Fredrik berättar för sina barn och bonusbarn att han är transvestit bedyrar han samtidigt att han aldrig kommer att skriva om det. Han kanske lurar sig själv, men inte kidsen: när han senare kryper till korset och berättar att jo, det blir nog en roman och kanske en diktsamling också ler de bara. Det visste de från början.

Och här är den, Q, Fredrik Ekelunds självbiografiska roman om hur han i 60-årsåldern hittade Marisol i sig själv. Det är en identitetskris han skildrar, marken gungar verkligen under fötterna på mannen som skrivit böcker om hamnarbetare och fotboll, och som debatterat mot så kallad identitetspolitik.

I ett vindlande flow skriver han sig igenom den enormt svåra och taggiga men också jublande resan mot försoning och klarhet. Marisol bär hela vägen. Hon är en mjukt obändig kraft, en befrielse och hemkomst, och det är fint skildrat.

Länge kan hon bara finnas i Köpenhamn, en halvtimme från hemstaden Malmö men en annan värld. Här höjer få på ögonbrynen över en man i kvinnokläder, och här finns ett nattliv som blir helt centralt för den nya identitet som ska födas och integreras.

Marisol kommer till ett hyfsat dukat bord. Det är trots allt tack vare årtionden av en kamp som måste kallas identitetspolitisk, som transor och andra hbtq-personer har den relativa frihet och öppenhet som hon åtnjuter i Köpenhamn.

Författaren Fredrik Ekelund (född 1953)berättar i boken ”Q” självutlämnande om sitt liv som transvestit.
Många tämligen alkoholindränkta nätter blir det. Till viss del är boken också en roman om barerna, klubbarna och de fjärilar som fladdrar där. De får liv, sedda med blicken hos en osäker men begeistrad nykomling som efterhand finner sin plats.

Det vilar en speciell erotisk laddning över klubbandet, barsamtalen, sminkningen, klädprovningarna, och över kvinnligheten – både den som Fredrik erövrar som Marisol och den som han och hon åtrår hos så kallade cis-kvinnor. ”Kvinnorna är det starkaste i mig”, de har ”monopol på skönheten”, skriver romanens protagonist, och spekulerar i att det är just därför hen ”själv vill vara det”.

Här lurar en paradox. Å ena sidan talar författaren om en längtan efter mer flytande könsidentiteter bortom det binära, å andra sidan silar hen själv världen genom ett filter av motsatser.

Boken vimlar av resonemang som utgår från motsatspar som kvinnligt/manligt, känsla/intellekt, mjukt/hårt, muslimskt/sekulärt, ”den eleganta”/ ”slampan”, apolliniker/dionysiker och så vidare.

Det är en romantisk värld där gråzoner och konflikter blir jobbiga. Detta måste rimligen färga berättarens personliga transerfarenhet, men det speglas inte riktigt i berättelsen eftersom det egna generella motsatstänkandet inte sätts i samband med den. I stället blir den här paradoxen ett outforskat spänningsfält. Det är idyll eller avgrund, bra eller dåligt.

En sak som måste nämnas är en viss fixering hos Ekelund vid muslimer. Muslimska män målas ut som transvestiternas värsta plågoandar och fiender, och transvestiterna blir följaktligen närmast symboler för den liberala, sekulära demokratin.

Man kan absolut diskutera kulturellt betingade manlighetsideal, men man gör det inte så bra genom att exempelvis vårdslöst blanda ihop muslimer i allmänhet, jihadism och gängkriminalitet. En del dagspolitiska kommentarer hänger också lite löst i den existentiellt präglade texten.

Det gör däremot inte en brevväxling mellan Marisol och den bolivianska matematikern och transvestiten Soledad. Den tillför lite svalkande distans i flödet, och skapar också en vågrörelse där Marisols situation alltmer kontrasteras mot Soledads. Kanske är de aspekter av samma person.

Soledad betyder ensamhet, och finns det någon smärtpunkt i romanen så är det just det: ensamheten, och utsattheten när Marisol tar sina första trevande steg.

Skammen är ett annat starkt tema. Den drabbar som ett knytnävsslag redan på de första sidorna när Ekelund återberättar ett minne av Tage Tosa, alias Anita, känd som ett ”original” i Malmö under många år. Jag mötte själv henne några gånger som ung, och kan se henne framför mig i all sin sårbarhet. Ekelunds solidaritet med henne – ”cirkusupplevelsen” – är storslagen och vacker.

Ingenting har blivit bättre på Bokmässan

Det har varit lättare i år att sätta ihop ett schema i montern när tvåhundra författare och journalister inte längre bojkottar tillställningen, men som happening har någonting viktigt gått förlorat när mässan förväntas bli som förr om åren: ett tryggt och mysigt vardagsrum för dem som skenbart tycker lika.

Vi som är verksamma i kulturbranschen delar upp tiden före och efter Bokmässan 2017. Den klöv oss rätt itu. Inte för de motstridiga hållningarna, utan för att en sådan stor principfråga aldrig diskuterades i botten.

De flesta förlag och mediehus var där, desarmerade då många av deras stjärnor skrivit under för en bojkott. Men det var få som tog själva principdebatten och förklarade varför de ansåg att de ändå skulle delta.

Bojkottarna var än sämre på att redogöra för sina tanketrådar. “Kommer de, kommer inte vi”, var parollen som knappast kan sorteras som argument. Det räckte för dem, några problematiseringar eller intellektualiseringar ansåg de sig inte skyldiga.

Internationellt spreds ett rykte att mässan kapats av förintelseförnekare och att antifascister inte var välkomna. Ngũgĩ wa Thiong’o, som i hela sina verkande liv kämpat för yttrandefrihet, manipulerades att stanna hemma.

I Tyskland skakar de på huvudet

Några dagar senare inleddes bokmässan i Frankfurt, med monterdeltagare som får Nya tider att framstå som harmlösa amatörer. När jag talar med tyska kollegor, från höger till vänster, skakar de på huvudet åt Sveriges intellektuella, som smiter från sitt ansvar att försvara den yttrandefrihet de tar förgiven för egen del.

Jag ska inte upprepa alla argument som jag då anförde varför Aftonbladet inte bojkottade förra årets bokmässa. Det är meningslöst, eftersom de som tycker annorlunda anser sig vara för “sårbara” – detta ord som fått ersätta det chikanerade ordet kränk – för att behöva replikera. Att ens avkräva ett svar anses oförskämt.

En sak dock: Bojkotten 2017 var i skydd av regeringens kulturpolitik. Alice Bah Khunke besökte visserligen mässan, men det som kännetecknat hennes politiska gärning, är att kulturen ska göra gott. På varenda kulturbärande institution har man blandat samman demokrati, konstnärlig frihet och alla människors lika värde – principiella storheter som med nödvändighet måste hamna i konflikt.

Glider undan frågan

De som inte ser något problem med det här fick förmodligen sin allegoriskt förenklade världsbild färdigformulerad 1973 med Bröderna Lejonhjärta. Det är “Tengil-männen” som hotar allt det vackra. Det är “Tengil-männen” som nu arrangerar en alternativ bokmässa “för dig som gillar att tänka själv och inte är rädd för andras åsikter”.

I Dagens Nyheters intervju med den nya mässgeneralen, Frida Edman (21 sept) glider hon undan frågan om Nya tider för alltid ska vara portade. Just nu behövde vi göra så här, är allt hon får ut sig. Det är som Elsa Westerstad konstaterar (SvD 24 sep), svårt att förstå hur bokmässan efter detta kan kräva allmänhetens förtroende som “en öppen arena för fri åsiktsbildning”.

På torsdag slås portarna upp igen till något som fyller sin funktion som köpmarknad och samtalstempel för “de anständiga”, men där ordet yttrandefrihet diskvalificerat sig för oöverskådlig framtid.

Fotnot: Texten uppdaterad kl 16.35 på grund av faktafel. I ursprungsartikeln påstods felaktigt att Arundhati Roy inte besökte Bokmässan 2017, men det gjorde hon.